Illusionerna- Klassiker
Nu har jag kommit till logg tre och tänkte baka ihop några punkter i ett eftersom jag tycker frågorna liknar varandra. Det målande språket i boken gillar jag skarpt! Franskan finner jag irriterande dock. Men sidorna med ord och sakförklaringar underlättar en del iallafall (tack gode Gud!). Det som gör min bok till en klassiker är dels de eviga teman som exempelvis kärlek, avundsjuka, falskhet, klass skillnader, normer, intriger etc.. Svin som Otto finner man även i dagens samhälle och det andra jag nämnde existerar även också idag. Detta gestaltas genom att exempelvis Otto och Ottilia blir kära, Otto blir avundsjuk när han återvänder från sin resa i tron om att Edward stulit Ottilias hjärta. Tante Aline visar sig falsk då hon för in ont ord om Ottilia för män som vill ta hennes hand, detta gör hon även på grund av själviskhet för att ha kvar sin dyrbara "salons prydnad". Ottilia lär sig att anpassa sig till normerna när det gällde exempelvis att inte gråta, rodna, springa omkring och massor med annat.
Jag anser att det skulle kunna ligga ett ganska högt värde i att ha en inblick över hur det faktiskt var förr i tiden. Att finna både likheter och olikheter mellan våran tid och deras tid. Upptäcka, utforska, gräva djupare ner i det fördolda, i det som lätt kan försummas med tiden utan just böcker som påminner oss. Det kanske är just det som gör en klassiker? Att det inte är helt omöjligt att placera det som står i boken i dagens samhälle. Det är dock inte helt omöjligt att detta skulle kunna ske idag, i verkliga livet 2012. Med några justeringar vill säga.
Ett av de många värden i att läsa min klassiker är att allt blir så påtagligt på något sätt och inte lika tafatt, dåtiden vill säga. Som sagt, blir så lätt att det går till glömska annars. Jag kan inte komma på någon ny bok där jag fått höra utropet "Det där är en klassiker!", några år måste den allt växa till sig för att man ska kunna bedömma det tror jag. Hur ska man annars kunna veta om den är tidlös om den inte har mognat några år? Bara för att omdömmet säger att boken är en klassiker året den blir färdig skriven, för att den passar in just då, ty man kan inte förutspå att den kommer passa in 100 eller ens 50 år senare.
Ord- och sakförklaringar
Vad skönt! Gissa vad jag har hittat långt bak i boken? Jo, läs rubriken ;). Inte hade jag sett detta förens jag kommit till sida sjuttio ungefär. Ord och sakförklaringar, min räddare! Av någon anledning bestämde jag mig för att bläddra bak i boken efter "Utgifvarens eftertal" och lite sånt när jag hittade detta. En form av ordlista där alla franska meningar översätts samt svåra ord. Man slår bara upp Ord- och sakförklaringar så är orden arrangerade efter sidor så det står exempelvis 11 (sidnumret) vivacitet livlighet. Så får man upp en synonym för det ordet eller om det står något på franska får man upp den svenska betydelsen. Så skojigt, kan man tänka sig!
Adjö google translate
Ottilia och jag
Nu när jag kommit en bit in på boken tänkte jag beskriva Ottilia lite, samt jämföra oss. När man reser i denna bok märker man hur Ottilia växer som person och "mognar" eller hur man ska uttrycka det. Hon är väldigt lättstött, och tar illa vid sig väldigt ofta. Vid flertal tillfällen har det förekommit att hon brustit ut i gråt för sådant som egentligen inte borde fällas en tår för. Detta skedde mer i början av boken men ju mer hon vistas hos sin Tante Aline så märker man att hennes hud hårdnar mer och mer och att hennes känslighet avtar. Ett exempel på hennes känslighet är när Tante helt enkelt ger henne råd om vilka hon ska och inte ska umgås med. Ottilia tar väldigt illa vid sig och tänker att hon gjort fel som varit med Mamsell Melida istället för Emelie. I boken står det såhär:
-Söta Tante, förlåt mig!-sade jag och kastade mig, gråtande, om hennes hals. Tårarna hade länge suttit och väntat på ett tillfälle att få utbrista.
-Min söta Ottilia,- sade Tante och drog sig hastigt undan min omfamning-för all del sök att göra dig till herre öfver dina ömma känslor och, för Guds skull, håll tillbaka dina eviga tårar! Spara dem, till sorgerna komma!
Detta tyckte jag var lite roligt sagt av Tante "Spara dem, till sorgerna komma!" eftersom jag själv tänkte att Ottilia var så känslig som grät åt det minsta. Man märker av hennes stolthet en smula då hon medgivit för Otto att hon älskar honom fortsätter hon att spela svårfångad fastän hon tänker på honom ofta. Exempelvis när han säger att hon ska lämna sin rumsdörr öppen säger hon nej och låser den även fast hon saknat honom så.
Man märker hur hon långsamt förändras från flicka till en mer sofistikerad ung kvinna, hon för sig på ett helt annat sätt längre fram i boken, där hon anpassat sig till normerna de har i stan till skillnad från när hon bodde på landet med sin mormor. Att tiga och tala när man ska, vara artig, inte rodna, ej gråta eller skratta för högt och dra till sig uppmärksamhet osv.. Hon förstår allt mer hur man "ska vara", jag skulle vilja säga att livet i henne slocknar allt mer och mer. Något annat nämnvärt är hennes beroende av Otto, hennes naiva inställning till att han älskar henne även fast hon hör att han är förlovad värgrar hon tro det. Väldigt godtrogen är hon.
Jämförelse
Jag kan känna igen mig i henne när det gäller vissa saker, det finns tillfällen då jag kan utbrista i gråt för sånt som är det allra löjligaste, oftast sker det dock i min ensamhet. Samma sak när det gäller hur hon beter sig mot Otto fast med en mordernare skruv för min del, när det gäller min pojkvän vill säga. Exempelvis smsar jag honom högst två gånger i rad om han inte svarar och lite sånt. Detta även fast jag vet att vi älskar varann. Däremot tror jag inte jag någonsin skulle kunna anpassa mig så gott som hon gjort, och förändras på så kort tid. Jag är inte alls lika naiv utan nästan över analytisk och blir ganska lätt misstänksam. Otto törs inte ses med henne, hade jag varit i hennes situation hade det varit något jag skulle ifrågasätta och börja ta "ryktena" om att han är förlovad lite mer seriöst. Hade nog inte ens tagit det som bara rykten från första början om det var jag.
Hinder
Tjenixen
Något som hittils har hindrat mig i min läsning skulle man kunna tro är de uppenbara h och f som dyker upp i praktiskt taget varenda ord. Men det är något jag lyckats förbi se, tar man bort de bokstäverna är orden endå ganska lika de ord vi använder idag. Något som hindrat mig däremot är orden som inte liknar de ord vi använder idag, och franskan oroade mig en aning. Endå känner jag att jag förstår bokens handling och koncept i det stora hela.
Vad har förändrats? Människor, framförallt ungdomar tröttnade väl förmodligen på att skriva så och insåg att det faktiskt inte var nödvändigt. Man kunde göra sig förstådd i alla fall helt enkelt. Det upproriska i ungdomar har trots allt funnits i alla tider vare sig det är i stora eller små skalor.
/Rebecca
"Ottilia till sin ömt älskade mormor"
"Min goda, vördade, dyraste mormor! Hvad du ser bekymrad ut! Många gånger om dagen säger du till mig: »Du reste bort en fyllig, rödblommig, yr och glad flicka, och du kommer åter, mager som en vindfläkt, blek som dödens lilja och tyst som dess ängel.» - Så är det ock, min goda mormor! Det var det unga, glada hoppet, som reste ifrån dig; det är den bleka, färglösa, magra verkligheten som återvänder."
Detta är de första meningarna som skrivs i boken. När jag läste det för första gången fick jag inget speciellt intryck, men nu när jag läser det för andra gången och har lite bakgrund till varför hon skrivit så fick jag genast lite tankar. När jag tänker på titeln av boken, Illusionerna, så kopplade jag ihop dessa meningar till titeln. Speciellt de sista två meningarna. När hon reste ifrån sin mormor hade hon än sina illusioner men när hon återvände så fick hon reda på verkligheten. Ottilias syn på livet verkar ha förändrats från att hon åkte till Stockholm till att hon kommer hem. Något gav henne en mer dyster syn på livet, vad det är får jag förhoppningsvis reda på längre fram i boken. Anledningen till att hon skriver brevet från första början är för att hon är döende, hennes sjukdom kan ha försämrats?
Jag har läst ungefär 1/5 av boken nu.
Boken börjar med att Ottilia- som är huvudpersonen- skriver ett brev till sin mormor där hon berättar om alla sina upplevelser. I brevet får man följa Ottilias resa från att hon blev hämtad från sin mormor för att åka till Stockholm med sin faster. I Stockholm möter hon en hel del människor men den mest nämnvärda är naturligtvis Otto som är hennes fasters son, ehuru kusin. Hon blir förälskad i honom och känner en viss dragningskraft till honom vad det verkar som baserat av hur det är skrivet i boken. Längre än så har jag inte kommit.
Svar på tal
Heejsan!
Häromdagen ställde någon frågorna "Vad händer med ungdomars illusioner när de växer upp? Vilka illusioner försvinner för dagens ungdom?"
Häromdagen ställde någon frågorna "Vad händer med ungdomars illusioner när de växer upp? Vilka illusioner försvinner för dagens ungdom?"
När jag tänker på ordet illusioner tänker jag först och främst på något icke existerande, en dröm, något förskönat nästan, lite smått orealistiskt kanske? Allt eftersom ungdomar växer upp får de reda på att det bara är illusioner, ej en verklighet. Så vad händer? Jo, de får reda på att illusionen just bara är en illusion, något icke existerande. Sen tänker inte jag generalisera och säga att detta händer alla ungdomar. Jag har trots allt inte frågat alla, jag har inte frågat någon egentligen. Detta är bara min hypotes helt enkelt, har inte vuxit upp heller så jag antar att ungdomars illusioner inte försvinner förens de växer upp.
Om man tar en sådan simpel sak som skolan till exempel. Illusionen som försvunnit från trean är att skolan alltid kommer att vara rolig, i trean var skolan rolig, något man såg fram emot. Sen kom tiden då man inte hade en läxa i månaden, inte lika roligt...
I det stora hela tror jag att ungdomar då och nu har väldigt lika illusioner, just med det här om kärlek, rikedom, lycka, vad lycka består av först och främst. Ju mer pengar man har desto lyckligare är man, så måste det väl vara? Illusion? Tidlösa ämnen, klassiskt.
Slängkyss/ Rebecca
I det stora hela tror jag att ungdomar då och nu har väldigt lika illusioner, just med det här om kärlek, rikedom, lycka, vad lycka består av först och främst. Ju mer pengar man har desto lyckligare är man, så måste det väl vara? Illusion? Tidlösa ämnen, klassiskt.
Slängkyss/ Rebecca
Logg 1- Analys av bokens omslag
Hellu folket som tar sig tiden att läsa detta! :D
Jag ska läsa boken Illusionerna skriven av Sophie von Knorring men innan jag börjar med läsningen ska jag analysera bokens framsida samt texten på baksidan. Så här ser framsidan ut:
Hittade ingen ingen bild som var tillräckligt stor på sjäva boken, men det är blå bakgrund runtomkring i alla fall vilket jag för övrigt inte tror betyder någonting egentligen. Ser jag på bilden så ser jag att hon är prydligt klädd (för att vara på den tiden antar jag) med ett vagt leende på läpparna dock sorgsna ögon. När jag läser baksidan, tänker på bokens titel och ser bilden på framsidan tänker jag att illusionen är att allt är så bra utåt, med rikedom, dyra kläder och så vidare men att det bara är en fasad. På baksidan står bland annat "Visserligen möter den oerfarna och godtrogna Ottilia den stora kärleken, men den solkas av hyckleri och dubbelspel. Allt eftersom förlorar hon sina illusioner" Hon kan ha fått allt uppmålat som att det är så perfekt men sen får hon reda på sanningen och "illusionen" förstörs. Dags att börja läsa...
Puss och kram!/ Rebecca
